Söndag
17 Feb 1 match
Lördag
23 Feb 1 match
Söndag
03 Mar 1 match
Lördag
09 Mar 1 match
Tisdag
12 Mar 1 match
Söndag
17 Mar 1 match
Lördag
23 Mar 1 match
Torsdag
28 Mar 1 match
Söndag
31 Mar 1 match
Tisdag
02 Apr 1 match
Torsdag
11 Apr 1 match
Lördag
13 Apr 1 match
Tisdag
16 Apr 1 match
Fredag
19 Apr 1 match
Idag 1 match

"Det som sticker ut är att vi där kunde visa att vi verkligen var #bästnärdetgäller!"

12 februari 2019 12:00

Nu 30-åriga Sofie Andersson ansågs som en av världens bästa backar under flera år. Efter SM-guldet 2017 valde hon att avsluta sin elitkarriär som innebandyspelare och istället flytta hem till Stockholm från IKSU och Umeå. Läs en längre intervju med henne om livet nu, vad hon tänker om sitt tuffa beslut att sluta med elitinnebandyn, hennes främsta minne i IKSU och vad yngre innebandyspelare ska ha med sig.


Om vi börjar med nuläget, hur mår du och vad gör du nu för tiden?

-> Jag mår bra! Jag flyttade tillbaka hem till Täby när jag lämnade Umeå för 1,5 år sedan. På dagarna jobbar jag på ett konsultföretag i Stockholm som heter Navigio, inom ett av våra affärsområden som vi kallar Leadership services. Vi erbjuder tjänster som ledarskapsutbildningar, ledningsgruppsutveckling och chefcoaching. Vi skräddarsyr våra insatser till kundens specifika behov och önskemål. Väldigt kul och väldigt utmanande! Pressen jag tidigare kände att prestera på innebandyplanen har jag nu översatt till att prestera på arbetet. Utöver att jobba passar jag på att göra sånt som jag inte hann med som elitinnebandyspelare, exempelvis att vara spontan på vardagskvällar och helger, träna när jag vill (och helt strunta i det när jag inte vill), träffa vänner och gå på After Work! Just det! Jag spelar faktiskt lite innebandy också med Råsunda Stars i division 1. Ett härligt gäng avdankade innebandyspelare som ses en gång i veckan och spelar match. Helt perfekt i det nuvarande livspusslet.

Det har nu gått lite mer än ett och ett halvt år sedan du valde att sluta spela innebandy på elitnivå och i IKSU innebandy, hur var det beslutet att ta och varför kändes det rätt?

-> På ett sätt var det ett lätt beslut att ta. Jag hade slutfört min utbildning, jag hade börjat jobba och min kropp hade börjat säga upp sig för länge sen. De sista åren kämpade jag mycket med skador av olika slag, framförallt med ett diskbråck i ryggen som orsakade mig mycket smärta, mer än vad jag då ville erkänna för mig själv. Jag visste också att jag ville hem till Stockholm och det kändes inte aktuellt att fortsätta satsningen i ett annat lag. Samtidigt var det ett beslut som var allt annat än lätt att ta. Jag trivdes så oerhört bra i IKSU och det var häftigt det vi åstadkom tillsammans. Det var svårt att lämna det med vetskapen om att allt det där skulle fortsätta, utan att jag längre skulle få vara en del av det. Jag har flera gånger tänkt att om det inte vore för mina ryggbekymmer, så kanske jag hade fortsatt spela ändå, eller börjat spela igen efter ett tag, för jag har saknat det väldigt mycket.

Om vi ser tillbaka till IKSU-tiden, hur var den?

-> Jag spelade i IKSU under tre säsonger. Alla var fantastiska på sitt sätt! Det är häftigt att spela i ett lag som har en så stor respekt bara kopplat till sitt namn. IKSU har ju varit en ”stormakt” länge. Att få vara en del av det och förstå att den respekten är befogad, det var häftigt! Under mitt första år i IKSU var fortfarande fanbärare som Sussi (Susanne Ekblom) och Mini (Therese Andersson) kvar i laget. Jag är otroligt glad över att jag fick chansen att spela med dem och lära mig av deras sätt att bidra, både på och utanför planen. Sen tycker jag att det är häftigt att tänka tillbaka på de där tre åren och vad vi lyckades åstadkomma tillsammans. Från att ha tappat lite i toppen, med några uttåg i SM-semifinal, till att ta tillbaka stafettpinnen 2017, och det rejält!

Några speciella minnen eller händelser som sticker ut?

-> Då kan jag nog bygga vidare på den tidigare frågan och säga att min sista match, SM-finalen mot Mora 2017, den sticker ut på så sätt att vi där kunde visa att vi verkligen var #bästnärdetgäller! Som så många kritiker hade diskuterat om på vägen ”visst IKSU har gjort en fantastisk säsong, men frågan är om de håller för trycket i år och lyckas vara bäst när det gäller”. Det var så otroligt skönt att få visa alla tvivlare att vi kunde det! Sen måste jag säga att visst, resultatet SM-guld och den prestation vi gör i finalen - ja, det var en helt perfekt avslutning på en lång innebandykarriär! Men den känslan som vi hade i laget under hela säsongen, och som hade sin kulmen under den där SM-finalhelgen, DEN är det jag minns och saknar allra mest!

Vad är de största erfarenheten som du tagit med dig från tiden som elitidrottare? Något som yngre spelare kan tänka på?

-> Jag har faktiskt börjat hålla lite föreläsningar om idrottspsykologi och mental träning, delvis för Svenska Innebandyförbundet. Det jag brukar prata om då är bland annat det här med nervositet. Att det är något som man inte riktigt vågar prata om men som de flesta av oss upplever inom innebandyn på ett eller annat sätt. Jag tror på att ju mer man känner att det är normalt att känna så, desto mindre jobbigt kommer man tycka att det är och desto mer kan man faktiskt våga prata om det och inse att man inte är ensam. Så det är en viktig lärdom: att vara nervös är normalt och det går att spela bra trots att man är nervös. Dessutom, gör man några misstag under en match är inte det hela världen! Innebandyn må vara viktig men det är inte dödsviktigt.

-> Det finns massa andra tips men det viktigaste är väl: NJUT! Njut av där du är just nu! Det är en klyscha men så sann: man inser inte vad man har förrän man inte har det längre. Så passa på att stanna upp och fundera på vad just du uppskattar med innebandyn, kanske vad du skulle sakna om du slutade? Jag själv saknar tävlingsmomentet och adrenalinet som pumpar när det gäller!